Styelsemöte

För första gången i mitt liv har jag åtagit mig ett styrelseuppdrag, nämligen i Svenska gäddklubben. Vi samlades i Eskilstuna på lördagen och hade ett givande möte i ca tre timmar innan det var dags för en middag på den lokala kinarestaurangen. Styrelsemöten brukar alltid avslutas med gemensamt fiske, så även denna gång.

Vår lokale fiskeguide under söndagen var KG. Han bistod med två båtar, en fet amerikanare som vi övriga styrelseledamöter dreglade över, och en liten plåtbåt. Alla ville ju åka med i fetbåten, men tyvärr fick lotten avgöra att två personer fick ta lillbåten. Jag och Jens fick nitlott och fick puttra ut med plåtbåten, medan övriga ledamöter bekvämt kunde sätta sig tillrätta i fåtöljer och gå omkring på en heltäckningsmatta. Fy fan vad livet är orättvist ibland...

Detta gav dock tändvätska åt mig och Jens som kämpade som djur för att bräcka High-tech båten i antal fångade gäddor. Trots en trög fiskedag kunde lillbåten stoltsera med tio gäddor medan USA-gänget fick nöja sig med sex (trots att dem var en man mer). Dagens gäddkung blev jag själv med hela sju gäddor upp. KG muttrade i bakgrunden och förstod inte hur detta kunde gå till.

Som ni förstår var vi alla väldigt nöjda med helgen och ser fram emot att jobba vidare för klubbens bästa. Nästa styrelsemöte är preliminärbokat i mars. Vi längtar redan…

Dem sälla fiskemarkerna

I onsdags var jag på väg till jobbet. Kanske tänkte jag för mycket på fiske, för helt plötsligt tappade jag kontrollen över bilen i blixthalkan. Jag sladdade av vägen och voltade kraftigt i diket. Hade änglavakt och fick inte en skråma. Bilbältet gjorde sitt jobb och när allt blev tyst och stilla, hängde jag upp och ner i bilbältet. Det var bara att knäppa upp och ramla ner på taket. Bildörren på ena sidan hade klarat sig hyfsat, så den var bara att öppna och kravla sig ut. Sedan stod jag där och begrundade mitt öde. Otroligt...

Det är en surrealistisk känsla när allt släpper och man är helt i bilens våld. Det går inte att förstå om man inte upplevt det, och knappt ens då. När allt snurrar är man så avstängd att man inte vet exakt vad som händer runt omkring en. Man bara håller hårt i ratten och väntar på domen, invalidisering eller död. I mitt fall var jag ännu inte kallad och fick som sagt inte en skråma, tack och lov...

Så än får dem sälla fiskemarkerna vänta på mig. Jag har fortfarande en och annan storfisk att fånga i det här livet...

Det är dem små detaljerna som gör det

Något som jag ständigt förundras över är hur fiskepolaren alltid får störst fisk. Vi fiskar med samma utrustning, med samma bete, med samma färg, utanför samma vass eller grynna, men ändå väljer de stora madamerna att stiga på hans bete. Varför är det på detta viset? Varför kan inte jag ha tur som han? För det är väl tur det handlar om?

Nej, så enkelt är det inte. Efter flera år av fiske i samma vatten och samma båt är det bara att kapitulera. Fiskepolaren får alltid mest grova gäddor. Min analys är att det är dem små, små detaljerna som gör det. Han kanske vevar in betet i en omärkbart annan hastighet. Han kanske sprattlar till betet på ett lite annorlunda sätt. Vevstoppen är kanske tiondelen längre, eller kortare när gäddan kräver det. Kanske är han 10 procent mer koncentrerad än vad jag är. Kanske vet han hela tiden vilken vassöppning han ska kasta i, först av oss andra.

Ja, så måste det vara. Det är dem små detaljerna som avgör om gäddan ska attraheras till hugg, eller bara slött, ointresserat titta på när betet simmar förbi. Om jag fiskar i 10 år till, kanske jag också kommer på vilka små detaljer det är. Det är i alla fall min förhoppning...