Något som jag ständigt förundras över är hur fiskepolaren alltid får störst fisk. Vi fiskar med samma utrustning, med samma bete, med samma färg, utanför samma vass eller grynna, men ändå väljer de stora madamerna att stiga på hans bete. Varför är det på detta viset? Varför kan inte jag ha tur som han? För det är väl tur det handlar om?
Nej, så enkelt är det inte. Efter flera år av fiske i samma vatten och samma båt är det bara att kapitulera. Fiskepolaren får alltid mest grova gäddor. Min analys är att det är dem små, små detaljerna som gör det. Han kanske vevar in betet i en omärkbart annan hastighet. Han kanske sprattlar till betet på ett lite annorlunda sätt. Vevstoppen är kanske tiondelen längre, eller kortare när gäddan kräver det. Kanske är han 10 procent mer koncentrerad än vad jag är. Kanske vet han hela tiden vilken vassöppning han ska kasta i, först av oss andra.
Ja, så måste det vara. Det är dem små detaljerna som avgör om gäddan ska attraheras till hugg, eller bara slött, ointresserat titta på när betet simmar förbi. Om jag fiskar i 10 år till, kanske jag också kommer på vilka små detaljer det är. Det är i alla fall min förhoppning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar